Efter en härlig dag på havet och ett stort behov av att hålla mej från solen en dag, traskade jag dag tre ner till den lokala marknaden i Vilanculos.
Det är för närvarande sommar där, de stora träden stod i fullt flor.
Den lokala puben såg dock lite tom ut ?
Även den lokala vakthunden hade tagit siesta....
Vilanculo är ingen större stad, 25 000 innevånare, stan är runt 5 km lång.
Bortom kustlinjen och dess flotta resorter är det vanliga livet fattigt, mycket fattigt. Skolgången är förvisso gratis men som i många andra länder går barnen i skolan ett par år för att sedan hjälpa sina föräldrar. Barnen på öarna verkar inte gå i skolan överhuvudtaget.
De flesta finner sin lilla inkomst via fiske och handel. Under vintern ligger nätfisket nere då lagen säger att det är förbjudet för att återväxten av fisk ska gynnas. Fiske med lina dock tillåtet.
När jag så nådde marknaden, tja, då öppnade sig himlen och det vräkte ner... Onekligen... Efter att ha hukat under ett tak i över en timme plaskade jag ut till en tuktuk och drog hem.
Någon dag senare äntrade jag en av de tusentals tuktuks som är behändigt att ta sig runt med.
Det finns väl inga direkta sevärdheter i Vilanculos, men ett ställe som är värt att besöka är Macilla magic, ett bykooperativ.
Här säljer man hantverk av hög klass. Mycket är recyclat.
Medlemmarna i kooperativet jobbar endera på plats eller hemma, de får materialet gratis samt en del av vinsten.
Sålunda blev det också ett nytt besök på marknaden, en synnerligen rörig historia.
Att jag inte gick vilse här är ett mirakel.
Större delen av marknaden ligger under tak, ett virrvarr av mörka gångar.
Något slags system fanns det väl, uppdelat efter vilka varor man sålde.
Upplevde det som väldigt svårfotograferat, ett fåtal lät sig plåtas, resterande foton smygtogs bakom en knut...
Och som överallt i världen är cocacola en stor grej som man måste ha för att överleva.
Ytterligare en dag i Vilanculos var till ända, sista bloggdelen blir en tur till paradisön.
