Efter några dagar med sämre väder, läs vågor, vind och regn, visade sig livet på den goda sidan igen och det var dags för ytterligare en ötur igen.
Turen gick till Santa Carolina, också kallad paradisön. Det är den ön som ligger längst bort i Bazarutoarikipelagen, med speedboat cirka 1,5 tim från Vilanculos.
Mitt ute på öppet hav skriker så plötsligt skepparn: DUGONG DUGONG !! Jag tittar och tittar och ser inget annat än vågor, men så plötsligt, ett brunaktigt huvud tittar upp och bredvid ett litet huvud till. Det gick så snabb så att jag inte ens han få fram karmeran. Sjökon och hennes unge försvann efter två sekunder, kom tillbaka en gång till men det var också det hela. Nåja, jag fick en glimt av dem.
Santa Carolina är känt för en sak; sitt övergivna lyxhotell. På 1950-talet byggde en portugisisk affärsman detta hotell i typisk art deco stil, han byggde också ett annat hotell i själva Vilanculos och gav det namnet efter sin fru, den mozambiquanska Dona Ana.
Hotellet frekventerades av människor från hela världen, kända och mindre kända. Det var här Bob Dylan spelade piano i matsalen och komponerade sin sång Mozambique.
Så kom inbördeskriget, hotellet belades med näringsförbud och ön fick ej besökas. Dona Ana blev efter en tid änka och förlorade äganderätten till de två hotellen. Det sägs att hon samlade 40-talet magiker som lade en förbannelse på hotellens framtid.
Byggnaden är sedan tidigt 70-tal övergiven och till helt nyligen har det ej varit tillåtet att besöka Santa Carolina. Hotel Dona Ana i Vilanculos är öppet men ryktena säger att efter förbannelsen har buisnessen inte gått något vidare.
Efter en perfekt snorkling med många olika vackra koraller och fiskar styrde vi kosan tillbaka mot Vilanculos.
I en av vikarna följde vi en mängd stora havssköldpaddor.
