Moheli...
Det var liksom den pyttelilla ön jag hade hittat när jag förstorade googlemaps på östra sidan av Afrika.
Moheli är den allra minsta av Komorernas öar, med sina 213 km2 är den som typ en fluglort på kartan. Fomboni heter huvudorten.
20 minuters flyg från Moroni till Fomboni, den absout minsta flygplats jag hittills varit på. Alla passagerare måste gå igenom ett blått partytält och visa PCRtest, hälsodeklaration och ta ett snabbtest som slängs i en röra på ett bord.
På Moheli finns inte många boenden att välja mellan, jag hade valt Laka lodge för att det faktiskt låg nära vattnet. Egentligen flera gånger över min vanliga budget, men ibland får man unna sig det.
En minibuss från lodgen väntade på mej, två timmars resa på slingriga vägar.
Det visade sig att jag var den ENDA gästen, hela veckan. Lågsäsong och covid.
Inte mej emot, faktiskt inte alls. En egen bungalow längst bort på stranden.
Mat stod på bordet tre gånger om dagen. Till frukost kaffe, färskpressad juice, bröd eller pannkakor och färsk papaya eller mango.
Lunch oftast nån god nudel eller risröra med fisk.
Middag... alltid superfärsk fisk, bläckfisk, grönsaker, ris eller potatis. En enkel efterrätt på det.
Första natten vaknade jag klockan fyra på morgonen av ett bett i ryggen, det var kolmörkt. tänkte först en skorpion, det gjorde rätt ont.
Famlade mej i mörkret till receptionen, väckte nattvakten, han bara vände på sig och somna om, en annan nattvakt dök upp och kollade ryggen, vi gick tillbaks till mitt rum och hittade en scolopender, en mångfoting, som slogs ihjäl med ficklampan.Scolopendrar är något giftiga men kräver ingen behandling.
Dagarna gick... Det regnade. Det blev sol och det regnade igen.
Det var dags för snorkling... Havet var blankt, vi styrde ut mot reven, hoppade i och hade en superbra upplevelser i den turkosa världen. Klar sikt, friska koraller och en karettasköldpadda som simmade förbi. Fiskar i alla färger o former.
Ett stopp gjordes vid lepraön, en liten obebodd holme med den allra vitaste sand.
Hit skickade man förr leprasjuka som naturligtvis aldrig återvände.
En raserad minimal moské och några husgrunder.
Vinden och havet hade skapat en vall, där var vitnande människorben synbara.
Just bredvid lodgen ligger en by, alldeles vid stranden, stranden verkar vara den optimala samlingsplatsen för byns innevånare.
Dessvärre också en avfallsplats för allt i från sopor till mänsklig avföring.
Ungdomar spelar fotboll, barn spelar kul och vuxna men domino och kort.
På Komorerna finns inga hundar jag frågade varför och svaret var -Vi gillar inte hundar... Grand Comores ska visst ha 11 stycken hundar, ägda av utlänningar.
Katter fanns det dock gott om, dessvärre vildkatter, magra och sjuka
Sålunda var ännu en dag över. Solen visade ingen barmhärtighet.
